Självorganiserande system
Självorganiserande system — det är system som kan förändra sin inre struktur, sina funktioner och sitt beteende utan yttre styrning, genom sina egna processer för elementens samverkan och inre dynamik. Självorganisering gör det möjligt för systemet att anpassa sig till förändringar i omgivningen och att utvecklas med bibehållen integritet.
Allmän karakteristik
Självorganisering visar sig som en spontan ordning av strukturen, uppkomsten av nya funktioner eller ökad stabilitet utan direktivstyrd yttre påverkan. Den uppstår som ett resultat av samverkan mellan systemets element på grundval av inre regler och återkopplingsmekanismer.
Självorganiserande system kan:
- förändra sin struktur som svar på yttre och inre förändringar;
- utveckla nya sätt att upprätthålla integritet och funktion;
- utveckla nya former av beteende och anpassning.
Grundläggande kännetecken hos självorganiserande system
- Inre förändringsursprung: processerna för evolution och utveckling initieras av systemets egna element.
- Decentraliserad styrning: avsaknad av ett enda externt styrande centrum.
- Återkopplingar: förekomst av positiva och negativa kopplingar som reglerar systemets utveckling.
- Emergens: uppkomsten av nya egenskaper och strukturer som inte kan reduceras till enskilda elements egenskaper.
- Anpassningsförmåga och flexibilitet: förmågan att förändra beteendet som svar på förändringar i omgivningen.
Självorganisering och dynamiska egenskaper
Självorganisering är en av formerna för realisering av systems dynamiska egenskaper. Den uttrycker systemets förmåga att inte bara bevara stabilitet, utan även att övergå till nya kvalitativa tillstånd genom inre omvandlingar.
Självorganisering är nära kopplad till processer för anpassning, utveckling och ökad komplexitet hos system.
Självorganiseringsmekanismer
Bland självorganiseringsmekanismerna märks:
- självreglering genom lokala samverkansprocesser mellan element;
- förstärkning eller försvagning av kopplingar beroende på systemets tillstånd;
- bildande av nya strukturer som ett resultat av samverkan med omgivningen;
- omfördelning av funktioner mellan element.
Dessa mekanismer säkerställer systemens förmåga att spontant bygga upp mer komplexa organisationsnivåer.
Exempel på självorganiserande system
- Biologiska organismer och ekosystem;
- Sociala strukturer och organisationer;
- Ekonomiska marknader;
- Tekniska nätverk med distribuerad styrning;
- Cybernetiska och intelligenta system.
Självorganisering och systemutveckling
Utvecklingen av system sker ofta genom självorganiseringsprocesser. Systemens evolution innefattar inte bara bevarandet av stabilitet, utan även omvandling av strukturen i riktning mot ökad effektivitet, stabilitet eller komplexitet.
Självorganisering utgör en ytterst viktig faktor för evolutionär utveckling, särskilt i komplexa öppna system.
Betydelsen av analys av självorganiserande system
Förståelse av självorganiseringsmekanismer är nödvändig för:
- modellering av komplexa systemprocesser;
- utformning av system med hög grad av anpassningsförmåga;
- prognostisering av utvecklingsdynamik under osäkerhetsförhållanden;
- skapande av stabila och självstyrande strukturer.
Samband med andra begrepp
- System
- Systemtillstånd
- Systembeteende
- Systemstabilitet
- Systemanpassningsförmåga
- Dynamiska egenskaper
- Emergens
- Systemomgivning